tisdag 19 augusti 2008

Om vägen till egna grönsaker



Det gläder en sann ekorrsjäl när hösten kommer och kyl, frys och skafferi kan fyllas till brädden av ätbara ting. En tur till landet resulterade i mängder av härliga grönsaker, svamp, björnbär och några surdegsbröd förstås.


Vaxbönor, gröna bönor, rödskalig Cherie och Amandine


Det är ett fullkomligt mysterium varför vissa grönsaker snällt tittar upp ur jorden och växer så det knakar vissa år, medan de envist vägrar att överhuvudtaget gro andra år. Alla som har detta som levebröd har min djupaste respekt. Jag hade varit ett totalt nervvrak om jag tvingats fundera på torka, hagelstormar, skadedjur och annat utom kontroll.


Nero di Toscana eller Palmkål




Sommarsquash


Det har milt uttryckt inte varit en helt spikrak väg fram till grönsakerna ovan. Det första problemet vi träffade på som odlingsnoviser var torka. En lovande och prunkande grönsaksträdgård övergavs för en tids rekreation och återfanns fyra soliga veckor senare i ett miserabelt skick. Vad göra? I enlighet med det kända ordspråket "allt går att lösa med fler prylar" införskaffades en bevattningsanläggning som visade sig vara ett jättekul vuxenlego med små spridare och droppkranar i mängder.

Problemet var löst och nästa års odlingssäsong skulle allt bli perfekt! Därefter kom... sniglarna. Dessa förhatliga varelser som invaderat hela södra delen av landet frodades i våra nu ständigt fuktiga odlingsbassänger. Vad göra? I enlighet med tidigare nämnt ordspråket inhandlades tryckimpregnerat virke, rostfri tråd, transformator mm. Efter en tids snickrande fanns elstängslet på plats. De slemmiga krypen dog som flugor (eller elektrifierade sniglar) vid kontakt med de två trådarna och sällan har sådan glädje över döda slemblobbar skådats.

Året därefter blev min romantiserade bild av skogens djur något tillplattad när vi fick stifta bekantskap med... haren. Varför ska man som hare tvingas äta gräs, blad och annat som naturen har att erbjuda när det mitt framför nosen finns en buffé av späda salladsskott och läckra kålväxter. Suck, vad göra? Här uppmanas till en stunds eftertanke. I min framtidsvision såg jag en tomt som i ren desperation inhägnats med Jurassic Park-staket. Nej, här är det dags att sluta fred och hoppas att grönsakerna räcker till oss, haren, rådjuren, kålfjärilarna och alla-andra-som äter-upp-våra-grönsaker. Vi får ju trots allt alltid potatis i alla fall.

Vaxbönor med rostade hasselnötter

Vaxbönor och gröna bönor tillhör de grönsaker som verkligen vinner på att ätas riktigt färska. Har du förmånen att odla egna är detta en perfekt förrätt.

2 port
2 stora nävar vaxbönor eller gröna bönor
1/2 dl hasselnötter
1 klick smör
salt
ev hasselnötsolja

Sätt ugnen på 200 grader och rosta hasselnötterna tills skalet börjar spricka och de fått en gyllenbrun färg. Passa noga, det tar inte många minuter. Låt nötterna svalna en aning och gnugga av så mycket skal som möjligt med handflatorna. Grovhacka nötterna.

Skölj bönorna och skär av stjälkfästet. Koka i lättsaltat vatten tills de är nätt och jämnt mjuka. Lägg upp på varma tallrikar och lägg på en klick smör. Ringla eventuellt lite hasselnötsolja över bönorna, strö över nötter och lite flingsalt. Ät genast.

2 kommentarer:

lina sa...

Underbart med egenodlade grönsaker!!!! Ren lycka skulle jag vilja säga.

Lisa sa...

Ja, mer ekologiskt och närproducerat än så kan det knappast bli. Dessutom blir grönsakerna alltid extra goda när man fått jobba lite för dem :-).