På svamping

En strålande sensommardag är en tur i svampskogen svårslagen. Svampplockning adderar onekligen ytterligare en dimension till matinsamlandet - jakten. Har svamparna kommit än och har, ve och fasa, någon annan hunnit dit först? Kommer någon raritet dyka upp på turen?

Ovissheten vad man kommer att snubbla över är absolut en del av tjusningen, speciellt om det är nya jaktmarker som utforskas.

Herr kantarell

Mandelkremlor

Ätligt?

Jag har plockat svamp så länge jag kan minnas men är absolut ingen expert. Några smarta tips kan jag dock bidra med:

- Ta med matsäck. Svampturer tenderar alltid att bli längre än beräknat och det är jättemysigt att ta fram lite fika när humöret börjar dala.
- Plocka svamp i korg. Hopmosade svampar på botten av en plastpåse gör ingen glad.
- Grovrensa svampen på plats. Svamparna kommer annars smutsa ner varandra och vem vill sitta längre än nödvändigt vid köksbordet med borsten.
- Plocka aldrig något du inte är absolut säker på. En självklarhet egentligen men det är svårt att låta bli när man hittar något nytt och vill prova.
- Plocka inte mer än vad du orkar ta hand om. Hrm, det gäller kanske bara mig, men jag tenderar att blir som ett barn på julafton i svampskogen och kan inte hejda mig. Vid finrensningen i köket lovar jag att aldrig mer plocka svamp... på en vecka i alla fall.

Vissa svampar passar bäst att förvälla: kantarell och taggsvamp till exempel, medan soppar vinner på att torkas. Torkad svamp håller dessutom, till skillnad mot den frysta, nästan hur länge som helst.

Karljohan är bäst som liten

Ända sedan jag läste om sillkremlor i en svampbok har jag fascinerats av tanken på en svamp som smakar skaldjur. Det gick verkligen inte ihop i mitt huvud. Det ivriga letandet för att finna den tog sig dock vissa bisarra uttryck. Svampens viktigaste kännetecken, förutom att vara en mildsmakande kremla, är en distinkt doft av sillake. Dessutom är den tyvärr inte så vanlig på mina breddgrader, så många många kremlor har skrapats, smakats och framför allt sniffats på.

Förväntningarna var minst sagt upptrissade när de första sillkremlorna hittats och skulle avsmakas, men de visade sig smaka ljuvligt. En finstämd skaldjurssmak som påminde om krabba. Har du turen att hitta några föreslår jag att du dillstuvar dem och äter på rostat surdegsbröd, till fisk eller till en omelett.

Mandelkremla, kantkremla, vinkremla, tegelkremla och... sillkremla

Dillstuvad sillkremla

1 liter sillkremla
3 msk smör
2 msk mjöl
1/2 dl vitt vin
3 dl gräddmjölk
salt och peppar
1 stor knippa dill

Rensa och skär svampen i bitar och lägg i en kastrull. Låt svampen puttra i sitt eget spad tills det har kokat in. Tillsätt smöret och bryn svampen lätt. Pudra över mjölet och vispa ner gräddmjölk och vin och smaka av med salt och peppar. Låt stuvningen puttra ca en kvart. Rör ner rikligt med finhackad dill innan servering.